10-mila str. 8 (2016-05-15)

Efter str. 1 i damkavlen dagen innan och ungefär 2h sömn på det så gav jag mig på söndag morgon ut på den underbara 8:e sträckan för OK Linné 4. Två ord. FY! FAN! Kan lugnt säga att jag aldrig i hela mitt liv har känt mig så in i helv* förstörd redan från start. Hade ont överallt och kroppen sa ifrån totalt.
Lufsade lite halvtaggad iväg mot ettan och mötte Thierry, Eskil, Jonas (då fortfarande i den ordningen) plus kameraman ute på ängarna och önskade att jag också redan befann mig på väg mot de sista kontrollerna... Typ fram till 5:an såg jag knappt en människa och tyckte mest bara synd om mig själv. Försökte ta mig fram på snabbast möjliga sätt som gjorde minst ont och kändes minst jobbigt. Så nej, vägvalen var nog kanske inte jättebra genomförda, men jag bommade iaf inte. Sen blev terrängen jättefin och jag fick lite sällskap (kom ikapp lite folk) vilket gjorde att det hela blev mycket roligare och tävlingsmänniskan i mig vaknade till liv. Så jag drog klungan och fick upp farten iallafall något. En liten bom till 10:an (tyckte jag hade koll när jag kom upp på höjden men drogs snett av någon som stod för långt till höger och letade efter kontrollen - vilket ju borde kunna tolkas som ett tecken att kontrollen INTE finns där... Men jag var trött och korkad :P) och sen började jag känna väggen närma sig. På långsträckan kändes det som om jag stod still, ni vet som i en dröm där man försöker springa ifrån något men aldrig kommer någonstans. Så jag övervann spykänslan jag hade haft hela banan och lyckades trycka i mig en gel tillslut. Bra av mig, fick tillbaka lite energi. Sen var det bara att ta sig i mål och det var rätt mycket upptrampade stigar - skönt det!
Oskar hade ju faktiskt varnat mig i förväg för det här med herrkavlen, men jag behövde få känna den där känslan själv för att förstå. Nöjd med att jag vågade utmana mig, inte gav upp när jag bara ville gå hem och att det inte blev någon storbom (vilket ärligt talat är typ omöjligt i det tempot jag hade, haha!). Och det var ju fantastiskt fint där längst borta där damerna aldrig sprang!! Blev iaf ett bra träningspass. Dock rätt skönt att det var 10-mila så man slapp åka nån Jukolabåt på detta - fattar inte hur killarna klarar av sånt!? Och då har jag inte ens sprungit vid ett så konstigt klockslag, och inte i tävlingsfart heller...