Finspångsorienteringen (07.04.2012)

Snö på marken och någon minusgrad när man kliver upp. Inhandlar ett par våtsockor och gör mig redo. För första gången bommar jag redan på väg till start. En svårföljd snitsel.
Jag börjar loppet med en liten sväng på ettan. Något som jag gör för att jag var rädd för att glida förbi den på vänster sida. Till tvåan trasslar jag genom en del grönområden och får klättra upp för lite extra branter. Lagom till tvåan börjar jag också bli trött (riktigt konstigt), samtidigt som jag kommer ikapp två löpare ungefär här, som jag sedan har en hel del sällskap av. Jag kämpar vidare några kontroller. men upp från kontroll 8 är jag helt slut. Jag får gå. Precis innan 10:an ramlar jag och slår i knä och armbåge. Ont gör det, men jag tar mig fortfarande framåt. Ut från tian vet jag inte var jag springer. Jag vill bara inte tappa ryggen på NTNUI-löparen. Jag tappar ändå ett tiotals meter ut mot 11:an.. Jag ser på kartan att jag ska ut till en grusväg. Mer än så vet jag inte. När jag komme rut mot hygget innan grusvägen börjar jag nästan gråta lite pga ont lite här och var och att kroppen skriker ut. På grusvägen och den följande lilla stigen kommer jag ikapp mina medlöpare igen, och det känns som om det går lite långsammare. In mot elvan har jag åter fått koll på kartan och läser en del själv. Jag blir ensam ett tag, och springer i spåren mot 12:an. Där kommer jag ihop med en av mina kompisar igen. Det känns som om vi joggar, och jag vill bara flyga förbi. men jag kan inte. Vi håller ihop resten av banan, och alla tre kommer i mål inom några sekunders marginal.
Kanske att gårdagens pass i den blöta skogen gav kroppen något dåligt...
Fick även nageltrång efter dagens lopp, som gjorde riktigt ont resten av dagen och även under natten. Detta tillsammans med armbåge + knä gjorde mig faktiskt lite osäker på start tills medeldistansen.